Stick to the plan

Något jag alltmer insett värdet av är att våga följa en plan och hålla ut när det känns svårt och kanske inte helt hundraprocentigt. Det låter kanske konstigt, men jag tror att många ger upp för lätt och när man säger att “jag har provat det”, hur många gånger har man då provat? Ibland behöver något göras mer omfattande för att ett resultat ska märkas, och vissa saker måste få ta tid och resultaten behöver inte alltid vara dramatiska för att det ska bli bra i slutändan.

Jag spårade med Harri i helgen igen och det gick inte jättebra. Typiskt mig så känner jag då att jag deppar ihop lite och tänker att “vad synd att det gick så dåligt”, men jag har nog blivit mycket bättre på att se mer nyktert på det där. Gick det verkligen så dåligt? Vad exakt gick dåligt? Det gick dåligt för att jag återigen fick hänga ankare bak i linan och för att han ignorerar apporterna…vilket är sant. Men och åter men, det var ju bitar som faktiskt var och är riktigt fina, till exempel att han a l d r i g går ur kärnan och är väldigt säker och sugen på spåret trots knepigt underlag. Med andra ord behöver jag egentligen bara
1. Hitta ett sätt för att coola ner honom och inte muskelspåra lika mycket. Med största sannolikhet behöver han en större utmaning vilket vi ska prova nästa gång. Jag underskattade honom denna gången.
2. Göra spårapporterna mer värdefulla. Inget mer med det.

Vi har det kärvt i lydnaden nu också, som vanligt är det inte de tekniska bitarna som är problemet utan känslan mellan oss. Det är mycket stress och mycket ljud vilket kommer dels av att Harri är oerhört temperamentsfull och ligger högt i förväntan och behöver lära sig att vi blåser av allt om han vill befinna sig i det sinnestillståndet, samtidigt som att han ibland blir mycket osäker när han inte förstår vad jag vill och då ljudar i frustration, alt att vi kanske haft en konflikt tidigare som skapat lite “bad feelings” (typ att matte faktiskt blir arg om man står på bakbenen och skäller henne i ansiktet och sedan försöker kampa i hennes jackärm för att det ska bli så kul att gå iväg och träna) och det blir orolig stämning av det. Det är ett projekt att hitta de exakta kanalerna för ljudandet, det som jag måste få stopp på. Jag vet att det är möjligt men ibland känns det bara som att vi tränar mer på allt runtomkring än själva momenten. Rent krasst är det väl så, ska det bli bra i längden så är det bara att bita ihop och konsekvent göra det -stick to the plan-. Kort och gott, en reminder till både mig och alla andra därute som grämer sig över träningsdagar eller perioder som inte känns bra. Upp med hakan och se motgångar som utmaningar istället för något som drar tunga moln över huvudet, over and out!


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s