Höftleder och armbågar del 1

Egentligen skulle nästa inlägg (som kom senare än beräknat) handla om så kallad “task specific training”, jag har dock både läst och hört något på sistone som jag inte kan låta bli att skriva om då jag är så himla trött på gamla myter som lever vidare och som aldrig verkar dö. Dagens myt som jag vill ta död på är att en hund som har en 1:a på armbågen eller konstaterat höftledsdysplasi “inte alls behöver lida” eller att “det behöver inte betyda någonting”. Stopp.

En hund som har en 1:a på armbågen och/eller höftledsdysplasi har ett konstaterat problem. Det är en trist diagnos att få, och självklart behöver inte detta betyda att hunden på något sätt är utdömd och inte kan tävlas eller leva ett aktivt liv-Men(!) det är ett problem som kommer att behöva tas hänsyn till under resten av hundens liv om man vill förbygga att problemet påverkar hunden till den grad att den inte mår som den ska i sin vardag. Först vill jag kort berätta vad höftledsdysplasi faktiskt är!

En led är en del i kroppen där en eller flera ben möts, ledens syfte i kroppen är att främja rörelsefunktionen. Höftleden är en led där femur (lårben) möter och fäster i pelvis (bäckenet), det är en så kallad kulled vilket betyder att den kan röras i stort omfång, det är den rörligaste typen av led i kroppen. Ledhuvudet ska i en frisk höftled fästa och omslutas ordentligt av ledskålen för att anses vara fullt funktionell och belastningsbar. På bilden nedan syns friska höftleder med HD A och där är det tydligt att ledhuvudet (grön markering) är väl omslutet av ledskålen (blå markering).

Vid en höftledsdysplasi sluter inte ledskålen lika väl runt ledhuvudet, man kan “mäta” graden av dysplasi i hur pass grunt det sitter och ju grundare ledskål desto högre grad av dysplasi. En grund ledskål skapar instabilitet i leden vilket i sin tur kan leda till artros och inflammationer i området och muskulaturen runtomkring (i de flestas fallen), varför jag skriver att det alltid är ett problem. Vad man tyvärr ofta missar när man väl fått en diagnos ställd på ett särskilt ställe på hundens kropp är att man lägger allt fokus på just det området och förväntar sig att hunden enbart ska vara påverkad just där. Problemet är att om hunden är minsta smärtpåverkad (vilket man alltid måste förutsätta) vill den gärna avlasta det området. Det är inte ovanligt att hundar med HD förflyttar vikten ännu mer mot framdelen och på så vis blir överansträngda i muskulaturen däromkring istället vilket ofta missas.

Alltså, HD behöver inte betyda slutet för en hund. Det är dock viktigt att ta hänsyn till individen det handlar om och vara väldigt försiktig med vad som ska anses betyda att hunden är smärtpåverkad. När jag skriver att man alltid (!!!) ska förutsätta att hunden har ont betyder det att man inte kan ta självklara tecken på smärta som gnäll/gnyende, hälta, nedstämdhet med mera som enda tecken eftersom att många hundar faktiskt inte avslöjar sig på det sättet. Särskild hundar av brukshundsras med mycket energi och stor aptit på livet tänker sällan på det onda (särskilt inte när aktiviteten väl är igång) och det ska man verkligen inte ta som ett kvitto på att hunden är okej. Om (!) det visar sig är det oftare det syns efter att hunden har vilat eller humöret den har inomhus, men det är inte alls säkert att den visar det där heller, särskilt inte i ung ålder då diagnosen kanske inte visar några symptom över huvud taget.

Hur menar jag att man ska ta hänsyn till smärtan då? Jo, kroppen är ju faktiskt “trasig” och har en viss dysfunktionalitet i och med instabiliteten och bara detta bör räcka som ett kvitto på att hunden är påverkad på något sätt. Genom att acceptera det faktumet kan man med olika medel hjälpa kroppen att kompensera för detta genom träning och bra kosttillskott. Observera att träningen behöver vara kontrollerad och välplanerad, det kan därför vara klokt att ta hjälp av en fysioterapeut för att få en bra plan på hur man ska få sin hund i bästa möjliga skick! Det finns nämligen risk för överträning eller för lite träning och/eller felaktig typ av träning och då motverkar det ju sitt syfte och man får en hund som snarare blir sämre än bättre. En rätt tränad hund som får de tillskott den behöver och eventuell smärtlindrande medicin och bra tillskott kan i väldigt många fall bli så bra att diagnosen aldrig märks av, inte ens i högre ålder då besvären ofta dyker upp och blir tydliga.

Det var det för denna gången, jag hoppas med detta inlägg att förståelsen ökat lite för vad HD kan innebära för hunden och att det inte är en struntdiagnos som ska bortses från, att det helt enkelt inte bara är att “köra på som vanligt” men att det är viktigt att också förstå att det finns mycket att göra för hunden för att ge den ett smärtfritt och aktivt liv oavsett vad som står på pappret. Längre fram kommer en del 2 där jag kommer att skriva mer om armbågsdysplasi (som egentligen är en ganska konstig benämning) och vad det kan betyda.

Hoppas att inlägget uppskattades, var inte rädda för att fråga om det är något frågetecken kring ämnet 🙂

//Lina


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s